Mellan kärlek och årstider
por Henrik Hernandezpublicado en
Mellan kärlek och årstider
I kväll kallar böckerna inte på mig.
De står där på sina hyllor,
som gamla följeslagare från långa resor,
väktare av år som redan har passerat.
Men deras röster når inte längre
den plats där mina tankar vandrar.
Musiken från en annan tid
fyller lägenheten.
Sånger om kärlek,
om löften som en gång uttalades
under månar som tycktes eviga.
Och jag lyssnar.
Jag lyssnar medan natten sänker sig
och ensamheten sätter sig mitt emot mig
som en gammal gäst
som redan känner vägen hit.
Min hustru är långt borta.
Avståndet har den märkliga förmågan
att förstora tystnaden
och göra rummen kallare.
Jag ser på mina händer.
De har arbetat.
De har byggt.
De har hållit fast vid drömmar,
burit böcker,
smekt människor jag älskat.
Och ändå verkar de i kväll fråga mig
vad som återstår att omfamna.
Det är inte bara sorg.
Det är något djupare.
En känsla av att ha passerat
en osynlig tröskel.
Som om jag stigit in i livets höst,
där horisonten inte längre flyttar sig bort,
utan sakta börjar närma sig.
Jag är en man som ser bakåt,
framåt
och inåt samtidigt.
Bakåt,
mot vägarna jag vandrat,
mot ansiktena jag älskat,
mot orden jag uttalade
och dem som förblev osagda.
Framåt,
mot de dagar som ännu väntar,
men som nu är färre
än dem som redan passerat.
Och inåt.
Alltid inåt.
Där frågorna bor
som ingen annan kan besvara.
Jag känner mig fångad
mellan kärlek och årstider.
Mellan vårens blomning i minnet
och höstens färger i mina grenar.
Mellan elden som ännu brinner i hjärtat
och den stillhet som åldern försöker lära mig.
Mellan närvaron av den som delar mitt liv
och skuggan av det som aldrig kan bli.
Musiken fortsätter.
Varje melodi öppnar en dörr.
Varje ton väcker ett minne.
Och i varje sång upptäcker jag
att kärleken inte åldras
i samma takt som kroppen.
Kroppen lär sig sina gränser.
Kärleken gör det inte.
Kanske är det därför ensamheten gör ont.
Inte för att jag är ensam,
utan för att själen fortfarande längtar
efter mänsklig värme.
Efter en röst i mörkret.
Efter en hand som svarar en annan hand.
Efter ett hjärta som slår nära mitt eget.
Jag ser åter mot mina böcker.
Hundratals trogna följeslagare.
De har svarat på frågor,
närt drömmar
och hållit mig sällskap genom otaliga nätter.
Men inte i kväll.
I kväll söker jag inte kunskap.
Jag söker närvaro.
Det enkla miraklet
att inte känna sig ensam i universum.
Och medan natten fortsätter sin vandring
förstår jag något
som åren aldrig lärde ut:
Att åldras är inte att sluta älska.
Det är att lära sig leva
med de kärlekar som blev verklighet,
med dem som gick förlorade,
med dem som aldrig kunde bli,
och med dem som bara existerar i drömmarna.
Det är att vandra mellan årstider
utan att helt tillhöra någon av dem.
Med ena foten i våren.
Den andra i hösten.
Och hjärtat svävande däremellan,
som ett gyllene löv i vinden,
mellan minnet av det som var,
längtan efter det som kunde ha varit,
och stillheten i det som är.
Gracias por leerme.
Si este contenido resonó contigo, únete a nuestra comunidad comentando y compartiendo.
© 2026.
Por Henrik Hernandez - Tocororo Cubano® Revista Digital Multidisciplinaria
#Kärlek #Ensamhet #LivetsHöst
Comentarios